Termisk behandling in situ – fördjupning

För en kortare beskrivning se Översiktlig metodbeskrivning.

Tillämpning

Termisk behandling in situ har främst kommit att tillämpas för sanering av områden som förorenats av klorerade lösningsmedel. Metoden är emellertid möjlig att tillämpa på i stort sett alla typer av flyktiga och halvflyktiga organiska ämnen, både i mättad och omättad zon. Även behandling av kvicksilver och svårflyktiga organiska ämnen som t.ex. PCB finns rapporterade (Kunkel et al. 2006, Anirban et al 2020). Försök pågår också med sanering av PFAS i större skala med hjälp av termisk behandling (ITRC 2022). Metoden används främst för att behandla källzoner som inte bedöms vara möjliga att efterbehandla till fastställda åtgärdsmål med andra och kanske mindre kostsamma behandlingsmetoder. Metoden har fördelen att den kan användas i flertalet vanligt förekommande jordarter. Exempel på föroreningsämnen som metoden ofta tillämpas för är klorerade etener (tetrakloreten, trikloreten, dikloreten och vinylklorid) och klorerade etaner (trikloretan, dikloretan).

Status och historik

Termisk behandling in situ är en etablerad och kommersiellt tillgänglig efterbehandlingsmetod som föreligger i ett flertal olika tekniska utföranden. De vanligaste tillvägagångssätten för att åstadkomma markuppvärmning är ånguppvärmning (SEE=Steam Enhanced Extraction), konduktiv uppvärmning (TCH=Thermal Conductive Heating, med teknikerna ECH=Electrical Conductive Heating och den mer nyutvecklade tekniken GTR=Gas Thermal Remediation) och elektrisk resistivitetsuppvärmning (ERH=Electrical Resistance Heating).

Termisk behandling in situ har varit representerad i det statliga amerikanska efterbehandlingsprogrammet superfund och då främst för behandling av källzoner med klorerade alifater. Under perioden 2005-2011 tillämpades termisk in situ-behandling vid sammanlagt 21 st. efterbehandlingsobjekt inom superfund, vilket motsvarar 7 % av samtliga de föroreningsobjekt som behandlades under motsvarande tidsperiod (USEPA 2013). Metoden tillämpades dock inte i något av de sammanlagt 233 efterbehandlingsprojekt avseende förorenad jord och grundvatten som i augusti 2007 pågick vid amerikanska kemtvättar anslutna till branschorganisationen SCRD, State Coalition for Remediation of Drycleaners (SCRD 2007).

Även i Europa har termisk behandling in situ tillämpats vid ett flertal efterbehandlingsprojekt. I Skandinavien har metoden tillämpats i sammanlagt något tiotal projekt sedan år 2000.

Behandlingsprinciper

Behandlingsmekanismen vid termisk behandling in situ är i huvudsak förångning. Föroreningar som har kokpunkter underskridande den temperatur till vilken jordmatrisen uppvärms förångas och avgår i gasfas. Ämnenas ångtryck i porsystemet ökar då värmeenergi tillförs. För vanliga klorerade alifater som t.ex. trikloreten och tetrakloreten ökar ångtrycket med mellan en faktor 15-30 då temperaturen i jordmatrisen stiger från +10 °C till +100 °C (Wikipedia). Många klorerade alifater har ett kokpunktsintervall (70-150 °C) där flertalet markuppvärmningsmetoder fungerar optimalt till någorlunda rimlig kostnad. En viktig aspekt är att kokpunkten för flertalet flyktiga kolväten och halvflyktiga kolväten reduceras då föroreningen föreligger i blandning med vatten. Som exempel kan nämnas att tetrakloreten i normalfallet har en kokpunkt på ca +120 °C (vid ett lufttryck av 1 atm) men i blandning med vatten sjunker kokpunkten till cirka +90 °C (Danska Miljöstyrelsen 2013). De avdrivna kolvätena extraheras med hjälp av konventionell porgasextraktion.

Sekundära behandlingsmekanismer kan bl.a. vara stimulerad biologisk nedbrytning, ökad vattenlöslighet, oxidation och pyrolys. Temperaturökningen har även stor betydelse för organiska ämnens vattenlöslighet. T.ex. stiger vattenlösligheten hos klorerade alifater med mellan 50-200 % vid en ökning av temperaturen från +10 °C till +100 °C (NV rapport 5663).

Pilot- och laboratorieförsök med termiska metoder har genomförts på PFAS-förorenad jord med positiva resultat. Ex situ-testning tyder på att temperaturer om 350–400°C kan vara tillräckliga för desorption (men inte destruktion) av PFAS i joden. In situ-behandling med termiska metoder på PFAS-förorenad mark kan därför också vara möjlig, men någon in situ värmebehandling av PFAS-påverkad mark finns ännu inte dokumenterad (ITRC 2022). Effektiviteten av behandlingen påverkas av vilken typ av PFAS som förekommer i marken, liksom av jordarten; silt kan exempelvis kräva en högre temperatur (över 500°C) än sand och lera (Crownover et al. 2019, Sörengård et al. 2020). Avdriven PFAS fångas upp i kolfilter eller liknande som sedan måste destrueras. Det är enbart termisk konduktiv uppvärmning som kan uppnå tillräckligt hög temperatur för att behandla PFAS.

Kommersiellt föreligger termisk behandling in situ i huvudsakligen tre olika utföranden:

Termisk konduktiv uppvärmning (ECH och GTR)
Elektrisk resistivitetsuppvärmning (ERH=Electrical Resistance Heating)
Ånguppvärmnming (SEE=Steam Enhanced Extraction)

En annan termisk behandlingsmetod som ibland omnämns är Radiofrekvensuppvärmning (RadioFrequency Heating eller RF-heating). I detta dokument redovisas emellertid enbart de vanligaste förekommande teknikerna mer i detalj.

I figur 1 nedan visas de olika teknikernas arbetstemperaturer i relation till kokpunkterna hos vanligt förekommande organiska föroreningsämnen. Av figuren framgår att konduktiv uppvärmning arbetar inom det bredaste temperaturintervallet (100-500 °C), medan elektrisk resistivitetsuppvärmning och ånginjektering huvudsakligen arbetar inom temperaturintervallet 70-100 °C. Konduktiv uppvärmning skulle således kunna vara möjlig att tillämpa även för tyngre organiska ämnen som t.ex. PCB, PFAS och flerringade PAH.

Figur 1. Termisk behandling in situ. Figuren visar vilka marktemperaturer som kan uppnås med olika behandlingskoncept. Med termisk konduktiv uppvärmning (TCH) kan marktemperaturer på 500 °C eller mer uppnås. Vid elektrisk resistivitetsuppvärmning (ERH) och ånginjektering (SEE) uppnås marktemperaturer kring 100 °C.

Tekniskt utförande

Termisk konduktiv uppvärmning
Vid termisk konduktiv uppvärmning (TCH) tillförs värmeenergin via värmeelement vilka installeras i behandlingsområdet, se Figur 2 nedan. Värmeenergin sprids i jordmatrisen både genom värmeledning och värmestrålning. I området närmast respektive värmeelement, där spridning via värmestrålning dominerar över värmeledning, kan jordtemperaturer på minst 500 °C uppnås. Temperaturen minskar därefter relativt snabbt med avståndet till värmekällan. För att uppnå tillräckligt höga temperaturer inom hela det förorenade området behöver värmeelementen placeras relativt tätt, ofta med ett avstånd av mellan 1-5 meter. Uppvärmningen av elementen kan ske med hjälp av elektricitet (ECH) eller genom att het gas (GTR) leds ner i elementen. Vid ECH kopplas värmeelementen till ett växelströmsverk som genererar värmeenergin. Vid GTR förbränns gas som sedan leds ned i element i marken men behandlingsprincipen för båda metoderna är desamma d.v.s. jordmatrisens värmeledningsförmåga utnyttjas och metoden är således inte beroende av de förorenade jordlagrens gas- eller vätskepermeabilitet.

Den huvudsakliga föroreningsreduktionen vid konduktiv uppvärmning sker via förångning. Vid jord-temperaturer överstigande 500 °C kan även oxidation och pyrolys äga rum. Uppsamling av avdrivna föroreningar sker med hjälp av porgasextraktion i vakuumsatta extraktionsbrunnar. Den luft som extraheras ur behandlingsområdet renas innan den släpps ut, t.ex. med hjälp av kolfilter, katalytisk förbränning eller annan reningsteknik. Vid GTR kan extraherad VOC i vissa tillämpningar återanvändas som bränsle till gasbrännaren samtidigt som föroreningen destrueras.

Figur 2. Principskiss ECH. Marken värms med hjälp av värmelement kopplade till växelströmsverk upp till en temperatur på mellan 100-500 °C, varvid flertalet volatila och semi-volatila ämnen avgår i gasfas. Avdrivna gaser omhändertas i extraktionsbrunnar. Metoden måste således alltid kombineras med konventionell porgasextraktion där gaserna även renas innan de släpps ut till atmosfären. Illustration av Peter Harms-Ringdahl.

Utrustning som används vid elektrisk konduktiv uppvärmning är: växelströmsverk, värmeelement, vakuumpump/fläkt för porgasextraktion, extraktionsbrunnar och reningsutrustning för omhändertagande av avdrivna kolväten, t.ex. kolfilter eller katalytisk förbränningsanläggning. Vid GTR används liknande utrustning, men en gasbrännare används för upphettningen, och vakuumpumpen kan återkopplas till gasbrännaren för destruktion av föroreningar vilket gör att ytterligare rening inte alltid är nödvändig. Vidare krävs i allmänhet att behandlingsområdet inhägnas så att inte människor och djur kommer i kontakt med den kraftigt uppvärmda markytan. Utrustningen erfordrar daglig tillsyn och övervakning med avseende på temperaturutveckling och extraktion/behandling av avdrivna kolväten. Behandlingstiden är emellertid relativt kort (några månader) varför mer omfattande drift- och underhållsarbeten i regel inte behöver genomföras under behandlingstiden (Danska Miljöstyrelsen 2013).

Elektrisk resistivitetsuppvärmning
Vid elektrisk resistivitetsuppvärmning (ERH) leds en elektrisk spänning/ström via elektroder in i den förorenade jordmatrisen, se Figur 3 nedan. Elektroderna kan ”tryckas ned” direkt i marken, men vanligast är att elektroderna installeras i förborrade hål. Det är det elektriska motståndet i jordmatrisen som alstrar värmeenergi. När grund- eller markvattnet når kokpunkten bildas vattenånga. Vattenångan fungerar som bärargas för de flyktiga ämnen som föreligger i porsystemet och transporterar dessa mot markytan. Vattenångan kan även föra med sig fri fas/NAPLs. Uppvärmningen i sig leder också till förångning/volatilisering av adsorberade eller i vattenfas lösta föroreningsämnen. I regel uppnås inte högre marktemperatur än cirka 100 °C, eftersom marken förlorar sin elektriska ledningsförmåga när vattnet förångats. Man behöver därför ofta tillföra vatten för att bibehålla den elektriska ledningsförmågan tills all förorening avlägsnats. Extraktion av avdrivna VOC kan ske genom porgasextraktion i vakuumsatta uppsamlingsbrunnar i samma borrhål som elektroderna.

Figur 3: Principskiss trefas markuppvärmning (TPSH). Marken värms med hjälp elektroder kopplade till en generator eller transformator på upp till en temperatur på ca 100 °C. Avdrivna föroreningar sugs in via extraktionsbrunnas som är installerade i anslutning till elektroderna. Metoden kombineras med konventionell porgasextraktion där gaserna även renas innan de släpps ut till atmosfären. Illustration av Peter Harms-Ringdahl.

Utrustning som används vid ERH är transformator eller generator, elektroder, extraktionsbrunnar med tillhörande vakuumpump/fläkt för porgasextraktion och utrustning för omhändertagande/behandling av avdrivna kolväten (t.ex. kolfilter och katalytisk förbränningsanläggning). Det föreligger olika tillvägagångssätt vid resistivitetsuppvärmning, men vanligast är trefasuppvärmning (three-phase soil heating, TPSH), varvid tre elektroder utplaceras i triangulär konfiguration, var och en ansluten till en separat elektrisk fas. Vid trefasuppvärmning placeras elektroder och extraktionsbrunnar i ett och samma borrhål. Ett annat tillvägagångssätt är sexfasuppvärmning (six-phase soil heating, SPSH) varvid sex elektroder utplaceras i ett hexagonalt mönster. I mitten av hexagonen placeras en extraktionsbrunn via vilken avdrivna flyktiga kolväten extraheras (NV rapport 5663).

Vanligtvis krävs det att behandlingsområdet inhägnas så att inte människor och djur kommer i kontakt med den uppvärmda markytan. Tillsyn och övervakning av behandlingsområdet erfordras under hela behandlingsperioden. I likhet med konduktiv uppvärmning utförs efterbehandling med elektrisk resistivitetsuppvärmning under en relativt kort tidsperiod – cirka några månader efter det att tillräckligt hög jordtemperatur uppnåtts. Behovet av omfattande drift- och underhållsarbeten under behandlingsperioden är därför begränsat.

Ånguppvärmning
Vid ånguppvärmning (SEE) injiceras vattenånga i den förorenade jordmatrisen , se Figur 4 nedan. Syftet är att lösa ut/desorbera och förånga föroreningarna för att därefter samla upp dem i extraktionsbrunnar genom konventionell porgasextraktion. Verkningsmekanismen är ungefär densamma som vid elektrisk resistiv uppvärmning, d.v.s. när marken uppnår kokpunkt för föroreningarna drivs dessa ut i gasfas. Därefter vid vattnets kokpunkt bildas vattenånga som fungerar som bärargas för VOC i porgas. Vattenångan kan även föra med sig fri fas/NAPLs. I regel uppnås inte högre marktemperatur än cirka 100 °C.

Figur 4: Principskiss SEE. Marken värms med hjälp att ånga injekteras i det förorenade området. Avdrivna gaser omhändertas i extraktionsbrunnar. Metoden måste således alltid kombineras med konventionell porgasextraktion där gaserna även renas innan de släpps ut till atmosfären. Illustration av Peter Harms-Ringdahl.

Utrustning som används vid ånguppvärmning utgörs av ånggenerator, vertikala brunnar och/eller horisontella dräner för distribution av vattenångan, extraktionsbrunnar för extraktion av avdrivna kolväten och utrustning för behandling/omhändertagande av avdrivna kolväten (kolfilter, katalytisk förbränningsanläggning m.m.). Ofta används även en värmeväxlare för att öka effektiviteten.

Efterbehandling av förorenade markområden med ånguppvärmning spänner ofta över en längre tidsperiod än elektriska uppvärmningsmetoder. Det föreligger därför ett något större behov av drift- och underhållsarbeten. Även vid ånguppvärmning blir marktemperaturen så pass hög att säkerhetsåtgärder i form av inhägnad av behandlingsområdet behöver vidtas för att inte människor eller djur ska komma till skada.

Vanliga behandlingskombinationer

Termisk behandling in situ måste alltid kombineras med porgasextraktion och omhändertagande av avdrivna VOC och semi-VOC i kolfilter, zeolitfilter eller i andra filtermatriser. Kondensering och gravimetrisk avskiljning av avdrivna kolväten kan utgöra ett alternativ eller komplement till fastläggning/sorption i filter. Vid behandling av petroleumförorenade områden kan katalytisk rening utgöra ett alternativ till kolfilterrening. Då det oftast enbart är källzonen som behandlas kan det även vara aktuellt med andra behandlingsmetoder för eventuell föroreningsplym, som t.ex. övervakad naturlig nedbrytning, stimulerad biologisk nedbrytning eller kemisk oxidation/reduktion. Eftersom ett kraftigt grundvattenflöde kan ha en avkylande effekt och leda till att den marktemperatur som erfordras för förångning inte uppnås, kan termisk behandling in situ ibland behöva kombineras med installation av vertikala barriärer (se barriärteknik) för att tillfälligt avskärma grundvattenflödet, alternativt temporärt sänka grundvattenytan genom pumpning, varvid även rening av det uppumpade vattnet behöver beaktas.

Projekteringsaspekter

Nedan ges i punktform några exempel på underlagsdata om föroreningen och det förorenade området som erfordras för att ett behandlingssystem i full skala ska kunna projekteras:

Detaljerad kännedom om föroreningens kemiska sammansättning och fasfördelning.
Detaljerad kännedom om föroreningens kemiska, fysikaliska och biologiska egenskaper som t.ex. kokpunkt, ångtryck, vattenlöslighet och termisk resistens. Det är också viktigt att klarlägga om den aktuella föroreningen består ämnen/ämnesgrupper som inte kommer att kunna åtgärdas t.ex. på grund av för hög kokpunkt.
Detaljerad kännedom om föroreningens utbredning i yt- och djupled.
Detaljerad kännedom om jordartsstratigrafi och grundvattenförhållanden, vattenhalt i omättad zon, med särskilt fokus på förekomsten av täta, eller mer genomsläppliga lager, som kan förväntas styra eller påverka flödet av termiskt avdrivna kolväten i formationen.
Uppgifter om akviferens fysikaliska egenskaper som t.ex. hydraulisk konduktivitet, transmissivitet, grundvattengradient och grundvattenflöde. Är t.ex. grundvattenflödet så pass kraftigt att en risk för avkylning föreligger.
Förekomst av avfall, ledningar eller markförlagda installationer som kan förväntas påverkas av åtgärden eller försvåra åtgärdens genomförande.

Utöver ovanstående erfordras också information och kännedom om en rad praktiska förhållanden som t.ex. anslutningsmöjligheter till el- och VA-nätet, tillgänglighet till det förorenade området, närhet till bostäder och annan bebyggelse, möjlighet till avspärrning av området, möjlighet att på ett säkert sätt placera tillhörande processutrustning (t.ex. ånggenerator, växelströmsverk, utrustning för porgasextraktion m.m.).

Behandlingsförutsättningar

Termisk konduktiv uppvärmning och resistivitetsuppvärmning kan erfarenhetsmässigt användas både i hög- och lågpermeabla jordarter, men bedöms vara optimala för behandling av lågpermeabla jordar. Detta beroende på att värmeledningsförmågan generellt är högre i finkorniga jordar än i grovkorniga jordar. Möjligheterna att tillämpa ånginjektering är delvis beroende av den hydrauliska konduktiviteten, liksom av jordmatrisens gaspermeabilitet eftersom vattenångan måste pressas igenom porsystemet för att jordmatrisen ska kunna värmas upp. Ånginjektering lämpar sig därför bäst i jordarter med måttlig till hög permeabilitet (NV rapport 5663).

Termiska in situ-behandlingsmetoder är generellt inte beroende av särskilda klimatbetingelser, utan bedöms kunna tillämpas inom i stort sett alla klimatzoner.

Åtgärdsmål och åtgärdskrav vid termisk behandling in situ bör gälla reduktion av mängden föroreningar och därigenom även föroreningshalterna i behandlad jord och/eller grundvatten efter genomförda åtgärder. I förekommande fall kan åtgärdsmålen även innefatta föroreningshalterna i porgas. Är ”skydd av markmiljö” en del av åtgärdsmålet så bör det beaktas att jorden inom det behandlade området troligtvis kommer att vara helt steril efter behandling, och att det kan krävas åtgärder för att vid behov återställa markmiljön.

Drift och uppföljning

På grund av höga marktemperaturer är det generellt svårt att utföra relevant jord- och grundvattenprovtagning under pågående saneringsentreprenad. Därför är det viktigt att en noggrann referensprovtagning av jord, grundvatten och i förekommande fall porgas utförs omedelbart innan saneringsarbetet påbörjas.
Innehållet i extraherad porgas ska fortlöpande undersökas, t.ex. genom kontinuerlig mätning med fotojonisationsdetektor eller halogenspecifik detektor.
En enkel men viktig uppföljningsmetod är att kontinuerligt mäta temperaturen på flera ställen i den jordvolym som behandlas, för att säkerställa att avsedd uppvärmning erhålls inom hela behandlingsområdet.
Efter avslutad behandling bör jord- och grundvattenprovtagning fortgå under en period av minst ett år för att utesluta eventuella återkontamineringseffekter. Behandlingsområdets temperatur bör mätas under minst ett halvår efter genomförd behandling för att säkerställa att inte området görs åtkomligt/tillgängligt innan marktemperaturen återgått till normal nivå.

Miljö- och hälsoaspekter

En väl fungerande anläggning för porgasextraktion och rening/behandling av extraherad porgas är en förutsätning för att termisk behandling in situ inte ska ge upphov till oönskade miljö- och hälsoeffekter. Ofullständig insamling av avdrivna kolväten kan leda till gasmigration och ansamling av VOC och/eller semi-VOC under intilliggande byggnader och husgrunder. Utsläpp av VOC/gas utan föregående rening/behandling kan medföra hälsopåverkan hos kringboende eller förbipasserande. Uppvärmningen kan även leda till okontrollerad mobilisering och spridning av de aktuella föroreningarna. Det är därför viktigt att porgasextraktionen är dimensionerad för att motverka detta.

Vid tillämpning av främst konduktiv markuppvärmning finns en viss risk för uppkomst av dioxiner/furaner och andra komplexa högklorerade ämnen. Det kritiska temperaturintervallet för dioxinbildning är 550-650 °C. Även om konduktiv uppvärmning normalt ger upphov till marktemperaturer underskridande 500 °C, kan temperaturer överstigande 500 °C inte helt uteslutas, åtminstone inte lokalt kring respektive värmeelement (NV rapport 5637). Hittills har inga undersökningar med avseende på dioxinbildning i samband med konduktiv uppvärmning genomförts. Den största hälsorisken relaterad till termisk in situ-behandling är emellertid de skade- och olycksrisker som den lokalt höga marktemperaturen inom behandlingsområdet kan medföra. Behandlingsområdet måste därför inhägnas (se figur 3 nedan) och förbli bevakat/inhägnat i upp till minst ett halvår efter avslutad behandling då temperaturen i markytan bedöms ha återgått till den normala.

Vid elektrisk resistiv behandling bör man, innan behandlingen påbörjas, kontrollera att inte ledningar av oisolerad metall (t.ex. vattenledningar av järn) går igenom området, då dessa skulle kunna leda elektrisk ström (om än i låg spänning) till omgivningen. Man bör dessutom mäta elektrisk potential i uppstickande metallföremål intill behandlingsområdet, och i omgivande byggnader, i samband med att man spänningssätter området. Anmälan till berörd tillsynsmyndighet, samt till Arbetsmiljöinspektion och Räddningstjänst erfordras inför tillämpning i full skala.

Beträffande behov av skyddsutrustning och arbetsmiljöfrågor i samband med efterbehandling av förorenade områden hänvisas läsaren till SGF rapport 1:2022 – Marksanering – Om hälsa och säkerhet vid arbete i förorenade områden.

Energi- och resursaspekter

För den dominerande energi- och resursförbrukningen vid tillämpning av termisk behandling in situ i full skala svarar tillförsel av elektrisk energi. Enligt uppgifter från det amerikanska Naturvårdsverket (USEPA) kan elförbrukningen i ett normalstort efterbehandlingsprojekt baserat på elektrisk konduktiv eller elektrisk resistiv uppvärmning uppgå till mer än 10 MW. I USA rekommenderas därför ofta lokal energialstring med hjälp av mobila vindkraftverk och/eller montering av solpaneler för att reducera nyttjandet av icke-förnybar elenergi. I Sverige har projekt genomförts i storleksordningen 1-2 MW. Vid användning av GTR kan klimatpåverkan reduceras kraftigt genom att använda biogas som bränsle.

Kostnadsaspekter

Metoden betraktas generellt som förhållandevis kostsam, men den korta behandlingstiden i kombination med att uppsatta åtgärdsmål i allmänhet uppnås kompenserar ofta för detta. Även om energiåtgången kan vara hög under den förhållandevis korta behandlingstiden svarar erfarenhetsmässigt ofta etablering/installation i kombination med kontroll och övervakning för en större andel av projektets totalkostnad. Därför lämpar sig metoden ekonomiskt sett bäst för stora områden med stora volymer som måste åtgärdas (Heron 2011).

För- och nackdelar

Fördelar

Hög massreduktion uppnås under en förhållandevis kort behandlingstid. Mycket goda erfarenheter av att behandla klorerade alifater i källzoner föreligger.
Metoden kan tillämpas på ett relativt brett spektrum av organiska föroreningsämnen.
I flera utföranden (ECH, GTR, ERH m.fl.) är metoden i stort sett oberoende av jordlagrens permeabilitet.

Nackdelar

Kraftigt grundvattenflöde kan ha en avkylande effekt och försvåra behandlingen.

Referenser

Anirban Sil, Debrup Ghosh, Mainak Barman, Koushik Bhattacharyya, Sujit Das, Biswajit Horijan, Sandip Lohara., 2020. Strategies for mitigation of polychlorinated biphenyls (PCBs): A review. Int J Chem Stud 2020;8: 1700-1708.

Crownover, E., Oberle, D., Kluger M., Heron, G., 2019. Perfluoroalkyl and polyfluoroalkyl substances thermal desorption evaluation. Remediation. Vol 9, Issue 4, pp 77-81.

Heron, T, 2011: Muntligt meddelande. Tom Heron, teknisk direktör. NIRAS A/S.

Interstate Technology & Regulatory Council (ITRC), 2022: PFAS — Per and Polyfluoroalkyl Substances. Hämtat från https://pfas-1.itrcweb.org/12-treatment-technologies/ [läst den 01 10 2022]

Kunkel AM, Seibert JJ, Elliott LJ, Kelley R, Katz LE, Pope GA, 2006. Remediation of elemental mercury using in situ thermal desorption (ISTD), Environ Sci Technol. 2006 Apr 1;40(7):2384-9.

Miljöstyrelsen, 2013: Miljømaessig optimering af termiske oprensningsmetoder. Miljöprojekt nr 1501, 2013. ISBN nr 978-87-93026-42-1.

Naturvårdsverket rapport 5663, 2007. Klorerade lösningsmedel – Identifiering och val av efterbehandlingsmetod. 2007.

Naturvårdsverket rapport 5637, 2006. Åtgärdslösningar – erfarenheter och tillgängliga metoder. 2006.

State Coalition for Remediation of Drycleaners (SCRD), 2007. Comparison of remedial systems employed at drycleaner sites. August 2007.

Sörengård, M., Lindh, A-S, Ahrens, L. 2020. Thermal desorption as a high removal remediation technique for soils contaminated with per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs). PLoS ONE 15(6): e0234476.

United States Environmental Protection Agency (USEPA), 2013. Superfund Remedy Report Fourteenth Edition. EPA 542-R-13-016. November 2013.

Wikipedia. Trichloroethylene (data page). Hämtat 230313. https://en.wikipedia.org/wiki/Trichloroethylene_%28data_page%29#Vapor_pressure_of_liquid