Metod, Isolationsövertäckning – Fördjupning

Tillämpning

Isolationsövertäckning är en in situ-metod för att åtgärda förorenade sediment som innebär att ett eller flera lager rent material läggs ut över de förorenade sedimenten med syftet att möta uppsatta åtgärdsmål. Åtgärdsmålen inkluderar ofta fysisk och kemisk isolering av föroreningar för att undvika att organismer exponeras. Syfter är också att minska erosion och spridning av förorenade sediment.  

Metoden är lämplig för att hantera en lång rad sedimentföroreningar som både är partikelbundna och förekommer i löst fas, såsom organiska föreningar, t.ex. alifater, aromater, PAH, PCB, dioxiner och furaner, metallorganiska föreningar, t.ex. TBT (tributyltenn) och metylkvicksilver, och metaller, som kvicksilver, bly och koppar.  Vid användande av täckningsmaterial med skikt av kemiskt modifierad lera lämpar sig metoden även för sediment förorenade av fri fas av organiska föroreningar med begränsad vattenlöslighet (Non-aqueous phase liquids,  NAPL) som olja eller kreosotolja.

In situ-isolationsövertäckningar kan konstrueras helt av konventionella (d.v.s. inerta) material, men kan också innefatta särskilda aktiva (reaktiva) material. Exempel på naturliga och tillverkade konventionella material inkluderar rena sediment, krossad sten, natursand och geotextiler, där de flesta är relativt permeabla (genomsläppliga). De vanligaste aktiva övertäckningsmaterialen är starka adsorbenter som aktivt kol (AC) och modifierad lera, såväl som lermineral med låg genomsläpplighet, oftast bentonit (12). Aktiva material används ofta i kommersiella produkter som lättare kan läggas ut kontrollerat i vatten. Vägledning finns tillgänglig från Norge (9) som beskriver laboratorieförfaranden för identifiering av material som är lämpliga för användning som övertäckningsmaterial, baserat på deras fysiska, kemiska och andra inneboende egenskaper.

Åtgärden in situ-isolationsövertäckning ska inte förväxas med in situ-tunnskiktsövertäckning (FÖNS). Även om båda är in situ-åtgärder som baseras på övertäckning så skiljer de sig avsevärt från varandra i flera aspekter. Isolationsövertäckning består av flera skikt som utgörs av olika typer av material och bildar en mycket tjockare övertäckning än en tunnskiktsövertäckning.

I återstoden av metodbeskrivningen så utelämnas för enkelhetens skull "in situ" från metodnamnet.

Status och historik

Isolationsövertäckning har använts sedan slutet på 1970-talet när United States Army Corps of Engineers (USACE) använde konventionell isolationsövertäckning för att täcka förorenade sediment som deponerats på havsbotten i särskilda förvaringsområden efter muddring av farleder.

Den första gången in situ-isolationsövertäckning användes i ett projekt i USA ägde rum under tidigt 1980-tal (2). Sedan dess har ungefär 120 pilot- eller fullskaliga projekt med konventionell isolationsövertäckning genomförts runt om i världen, där de flesta varit in situ (3) (4). Majoriteten av dessa har genomförts i USA, men en del har varit i andra länder, huvudsakligen Norge (ett 20-tal), Kanada och äldre projekt i Japan (3). Isolationsövertäckning (både konventionellt och aktiv) används inom USEPAs Superfund-program för förorenade sediment (10) och refereras på USEPAs CLU-IN webbplats (11).

Aktiva isolationsövertäckningar vidareutvecklades i sin tur i USA från konventionella isolationsövertäckningar. De aktiva materialen är främst avsedda att hantera en del av de begränsningar som kommer av användningen av mindre effektiva konventionella material (1).  Sedan början av 2000-talet har ett 40-tal pilot- eller fullskaleprojekt med aktiv isolationsövertäckning genomförts runt om i världen (3) (4). Precis som i fallet med konventionell övertäckning har de allra flesta utförts i USA, men ett fåtal projekt har även genomförts i Norge (3) (8).

Sammanfattningsvis är isolationsövertäckning, både konventionell och aktiv, väletablerade åtgärdsmetoder som ofta används internationellt. Det finns ett flertal publicerade riktlinjer för denna metod i länder som USA, Kanada, Norge och även Sverige. I Sverige har användningen av isolationsövertäckning av förorenade sediment varit begränsad. Till dags dato (2017) har endast fem projekt använt isolationsövertäckning, och då endast konventionella sådana. Dessa genomfördes mellan 1991 och 2009 (3).

Behandlingsprinciper

Även om målen med övertäckningen kan variera mellan olika projekt har konventionella och aktiva isolationsövertäckningar (Figur 1) vanligtvis följande effekter som mål:

  • Fysisk isolering mellan de förorenade sedimenten och bottenlevande ryggradslösa organismer i övertäckningens biologiskt aktiva zon.
  • Erosionsskydd av sedimentmassorna mot både naturlig och mänskligt orsakad erosion som annars kan orsaka spridning och ökad exponering även utanför det förorenade området.
  • Kemisk isolering från föroreningar som annars i löst fas med tiden skulle röra sig genom övertäckningen och upp i övertäckningens biologiskt aktiva zon och exponera de bottenlevande organismerna.

För att fysiskt isolera sediment bör en övertäckning antingen a) vara avsevärt tjockare än grävdjupet (bioturbation) för de flesta bottenlevande organismerna, vilket ofta är kring 10 cm, b) bestå av material som förhindrar för stor bioturbation, t.ex. krossad sten av större storlek, eller c) bådadera.

För att erosionsskydda sedimenten behöver en övertäckning motstå rådande naturlig och mänskligt orsakad erosion på en plats, t.ex. strömmar orsakade av tidvatten eller floder, vinddrivna vågor, påverkan av is, svall från båtpropellrar och liknande. Hänsyn måste också tas till krafterna under extrema förhållanden, t.ex. stormar, höga flöden, m.m.

Kemisk isolering av sedimentföroreningar är däremot mer invecklat och beror ofta på platsens hydrogeologiska förhållanden. När grundvattenuppströmningen är begränsad kommer föroreningarna att röra sig upp genom övertäckningen via diffusion, som är en relativt långsam process. I de fallen ger ofta en konventionell, t.ex. sandbaserad, isolationsövertäckning tillräcklig kemisk isolering av sedimentföroreningen. Är grundvattenuppströmningen betydande rör sig föroreningar upp genom övertäckningen med advektion, en mycket snabbare process i jämförelse med diffusiv transport. Då krävs ofta en aktiv isolationsövertäckning, t.ex. med aktivt kol, för att ge tillräckligt långsiktig kemisk isolering.

På platser där sedimenten är förorenade av fri fas av NAPL, som kreosot eller andra tjärprodukter, behövs aktiva övertäckningsmaterial, ofta modifierade leror, för att kemiskt isolera föroreningarna.

För att uppnå optimal effekt bör isolationsövertäckningen utgöras av flera skikt. Olika typer av funktionsspecifika material av förutbestämd tjocklek nyttjas för att hantera de processer som verkar på, i och genom övertäckningen på sikt. Processerna som ska hanteras av de olika skikten/lagren är:

  • Bioturbation
  • Erosion
  • Advektion och diffusion spridning av föroreningar
  • Konsolidering av befintliga sediment och i vissa fall även övertäckningen
  • Sammanblandning av täckmaterial och förorenade sediment som uppstår vid konstruktion av övertäckningen

Alla funktionsspecifika skikt/lager behövs för att isolationsövertäckningen som helhet ska vara effektiv. De viktigaste funktionerna bedöms dock vara kemisk isolering och erosionsskydd (Figur 1.)

skiss cap isol detail

Figur 1: Principskiss över isolationsövertäckning med betoning på lager för erosionsskydd och kemisk isolering (ej skalenlig). Illustration av Joe Jersak och Peter Harms-Ringdahl.

Metoden för att räkna ut tjockleken på lagren gjordes tidigare genom att summera tjockleken på de funktionsspecifika lagren, se referenserna (1) och (6). Detta resulterade därför i att de tidiga konventionella övertäckningarna var ganska tjocka, upp till en meter, eller mer. Numera är det vedertaget att en sådan summering vanligtvis är alltför konservativ och att den sammanlagda tjockleken ofta kan minskas avsevärt genom att anta att ett givet lager i övertäckningen kan ha flera funktioner. Till följd av detta är senare konventionella övertäckningar förhållandevis tunna, i storleksordningen 20 till 50 cm. Aktiva övertäckningar ligger ofta i den lägre delen av spannet då de mer effektivt hanterar kemisk isolering av föroreningar.

Andra sediment- och platsrelaterade faktorer som måste tas i beaktande vid utformningen av konventionella och aktiva isolationsövertäckningar inkluderar:

  • Grundvattenuppströmning (se diskussion ovan)
  • Sedimentens hållfasthet och bärförmåga
  • Släntstabilitet
  • Eventuell utströmning av gaser

Tekniskt utförande

De flesta konventionella och aktiva isolationsövertäckningar konstrueras genom att lösa granulära bulkmaterial placeras ut under eller över vattenytan. En mängd olika sorters utrustning och tillvägagångssätt finns att tillgå för att placera ut materialet på platser med vattendjup från 0 till 100 meter.

Den utrustning som används för konstruktionen är oftast vanligt förekommande entreprenadmaskiner, t.ex. grävmaskiner kranar, traktorer, transportband och pumpar. Utrustningen kan antingen skötas ifrån land eller på vatten (d.v.s. på pråmar.) Exempel på utrustning och tekniker som används vid konstruktion av sedimentövertäckningar återfinns i figur 2 och 3.

Joe J1
Figur 2:
Exempel på utrustning och tekniker som används vid konstruktion av sedimentövertäckningar.

För att minimera blandningen av täckningsmaterial och förorenade sediment och även resuspension och turbiditet ska, oavsett teknik, vissa konstruktionskrav uppfyllas:

  • Täckningen ska ske under kontrollerade former
  • Utföras på ett geotekniskt stabilt sätt

Med konstruktion under kontrollerade former menas att utläggningen av materialet i vatten ska vara sådan att materialet fördelas jämnt över hela den aktuella sedimentytan, och med en förutbestämd lagertjocklek (med acceptabel variation). Kontroll av övertäckningskonstruktionen är särskilt viktigt när lagren är förhållandevis tunna.

skiss isolation cap constr

Figur 3: Principkiss över utläggning av övertäckningsmaterial från ett undervattensperspektiv (ej skalenlig). Illustration av Peter Harms-Ringdahl.

Övertäckningskonstruktion på ett geotekniskt stabilt sätt innebär att blandning av täckningsmaterial och sediment minimeras, och att ras att skred undviks. Särskilt känsliga tidpunkter ur stabilitetssynpunkt är under och strax efter att materialet är utplacerat, medan sedimenten fortfarande avvattnas och konsolideras av övertäckningens tyngd.

Vid övertäckning av mjuka sediment med låg hållfasthet är det särskilt viktigt att uppnå och bibehålla geoteknisk stabilitet, i synnerhet då sedimenten ligger på sluttningar under vatten. Ett vanligt tillvägagångssätt är att bygga upp övertäckningen gradvis genom att lägga ut material i flera tunna lager och börja övertäckningen i den lägsta punkten. På det sättet kan även mycket lösa sediment med odränerad skjuvhållfasthet under 2kPa övertäckas, ofta utan att först lägga permeabla lastfördelande geotextiler, som extra stöd.

Oavsett hur försiktig entreprenören är kommer det att ske både en viss blandning av täckningsmaterial och sediment och resuspension vid anläggandet av en övertäckning. Dessa effekter kan dock minskas om övertäckningen byggs upp gradvis, enligt ovan. En annan positiv effekt av att minimera turbiditeten är att det minskar mängden behovet av siltgardiner eller bubbelridåer.

Vanliga behandlingskombinationer

Kombinationer av sedimentåtgärder blir allt vanligare runt om i världen. Åtgärdskombinationer är vanligen mest lämpliga och praktiskt genomförbara vid större projekt och/eller vid komplexa föroreningsförhållanden, d.v.s. platser med en varierande förorenings- och bottenförhållanden vilka behöver hanteras på olika sätt.

Både konventionell och aktiv isolationsövertäckning kombineras ofta med andra in situ-och/eller ex situ-åtgärder, antingen i följd eller samtidigt (parallellt). Exempel på en följd av åtgärdskombinationer kan t.ex. vara att förorenade sediment först muddras från ett område och därefter placeras en isolationsövertäckning för att hantera de restföroreningar som finns kvar.  Exempel på en parallell åtgärdskombination kan vara att åtgärda ett mycket förorenat och eroderande område i en flod genom muddring eller isolationsövertäckning och att samtidigt använda övervakad naturlig självrening (ÖNS), eller förstärkt övervakad naturlig självrening (FÖNS) i ett mindre förorenat område nedströms i samma flod

Projekteringsaspekter

För att avgöra om en plats är lämpad för konventionell eller aktiv isolationsövertäckning och för att kunna designa en specifik övertäckningsmetod, behöver olika typer av data samlas in under de initiala undersökningarna. De är relaterade till föroreningarnas, sedimentens och platsens fysiska/geotekniska, hydrologiska, hydrauliska, kemiska, och biologiska egenskaper samt antropogen aktivitet (nuvarande och förväntad). För isolationsövertäckning tillhör följande parametrar de viktigaste typerna av data (5) (6):

Föroreningsegenskaper:

  • Generella föroreningsegenskaper, d.v.s.. löst fas, fast fas och icke vattenlöslig vätska
  • Specifika ämnen och särskilda egenskaper, d.v.s.. organiska, metallorganiska eller metallföroreningar
  • Sammanlagda föroreningskoncentrationer i sedimenten, inklusive vertikal och horisontell fördelning
  • Föroreningens rörlighet
  • Koncentrationer av olika föroreningar i sedimentens porvatten
  • Identifiering och hantering av källa/källor

Fysiska/geotekniska sediment- och platsegenskaper

  • Sedimentens geotekniska egenskaper (kornstorleksfördelning, konsolideringsgrad, porositet och permeabilitet, bärighet o.s.v.)
  • Sedimentens konsolideringsgrad
  • Sluttning och släntstabilitet

Hydrologiska och hydrauliska platsegenskaper

  • Vattendjup och batymetri
  • Hydrodynamiska förhållanden - erosionskrafter, flödeshastigheter
  • Interaktion mellan grundvatten och ytvatten – potential för uppvällning av grundvatten

Sedimentens kemiska egenskaper

  • Generell geokemi hos sediment och porvatten – organiskt kolinnehåll (TOC), pH-värden, redox, osv.
  • Potential for signifikant gasbildning p.g.a. hög TOC (t.ex. i fiberbankar)

Biologiska egenskaper

  • Sammansättning av och bioturbationsförmåga hos bottenlevande organismer
  • Djupet på den biologiskt aktiva zonen
  • Närvaro av känsliga och/eller hotade arter

Antropogen aktivitet

  • Infrastruktur (byggnader, pålar, ledningar m.m.) i vatten och längs kusten
  • Sedimenterosion med båttrafik
  • Förekomst av skrot, avfallsrester och större objekt på botten
  • Platsens tillgänglighet (gäller metodimplementering)

Behandlingsförutsättningar

En noggrann utvärdering av de platsspecifika data som listas under "Projekteringsaspekter" avgör om förhållandena är lämpliga för att konventionell eller aktiv isolationsövertäckning ska kunna användas som åtgärd, eller som en av åtgärderna.

Förhållanden som gör en plats särskilt lämpad för konventionell eller aktiv isolationsövertäckning, inkluderar (6):

  • Lämpliga övertäckningsmaterial finns att tillgå i tillräcklig mängd och till rimlig kostnad.
  • Förväntade infrastrukturbehov (pirar, pålning, osv) är kompatibla med övertäckning.
  • Vattendjupet är tillräckligt för övertäckning, med hänsyn tagen till platsens användning, t.ex. navigation och översvämningsskydd.
  • Risken för mänsklig påverkan på övertäckningen, t.ex. ankring, är låg eller om övertäckningen kan designas med hänsyn till påverkan.
  • Den långsiktiga riskreduceringen uppväger störningar och skador på livsmiljön i sediment, eller så förbättras livsmiljön av övertäckningen.
  • Naturlig och mänskligt orsakad erosion, som t.ex. strömmar, isfåror, propellersvall, översvämningar o.s.v., kommer sannolikt inte skada övertäckningen, eller så kan detta tas hänsyn till i övertäckningens design.
  • Grundvattenuppströmningen genom övertäckningen är relativt låg och kommer inte att ge upphov till oacceptabla utsläpp av föroreningar. Övertäckning med aktiva, t.ex. sorptiva, material kan designas för att i viss mån hantera uppströmning.
  • Sedimenten har tillräcklig bärighet för att klara tyngden hos en övertäckning.
  • Sedimentföroreningen täcker ett större sammanhängande område, snarare än mindre isolerade områden.

Metoden är lämplig för att hantera en lång rad sedimentföroreningar som både är partikelbundna och förekommer i löst fas, såsom organiska föreningar, t.ex. alifateraromaterPAHPCBdioxiner och furaner, metallorganiska föreningar, t.ex. TBT (tributyltenn) och metylkvicksilver, och metaller, som kvicksilver, bly och koppar.  Vid användande av täckningsmaterial med skikt av kemiskt modifierad lera lämpar sig metoden även för sediment förorenade av fri fas av organiska föroreningar med begränsad vattenlöslighet (Non-aqueous phase liquids,  NAPL) som olja eller kreosotolja.

Den landhöjning som huvudsakligen sker i norra Sverige bör också tas i beaktning vid val av efterbehandlingsåtgärd för förorenade sediment. Därtill kan effekter av klimatförändringarna även bidra till långsiktiga ändringar av förutsättningarna. Förväntade effekter är bland annat högre havsnivåer, ändrade grundvattenförhållanden och fler extrema väderfenomen.  Resultaten av dessa förändringar är svåra att förutse men kan innebära att förhållanden på sikt ändras så att den här typen av in situ-behandling inte längre är lämplig.

För lämpliga målsättningar med behandlingen, se kapitlet "Behandlingsprinciper" ovan.

Drift och uppföljning

Isolationsövertäckningsprojekt ska innehålla två olika typer av övervakningsprogram, var och ett designat och genomfört av helt olika orsaker:

Utförande- och miljökontroll för att (a) säkerställa att övertäckningen konstrueras som den designats i planeringen, och (b) att målen med täckningen uppfylls (se tekniskt utförande). Som namnet antyder så innebär konstruktionsövervakning att övervakningen sker medan den faktiska konstruktionsprocessen pågår och även en tid därefter (vanligen dagar eller några veckor). Om övervakningen visar på att täckningskonstruktionen inte uppfyller kraven så ska  ska utrustning, material och materialplacering genast modifieras.

Efterkontroll av miljöeffekter. Den här typen av övervakning görs långt efter att täckningsarbetet är avslutat. Syfter är att  bekräfta att övertäckningen fortsätter uppfylla de uppsatta målen (se behandlingsprinciper). Om övervakningen visar på att övertäckningen inte har önskad effekt eller att skador uppkommit, behövs omedelbara modifieringar eller reparationer.

En mängd olika sorters utrustning, verktyg och tekniker kan användas vid utförandekontroll och/eller efterkontroll för att mäta och dokumentera täckningens tjocklek, sedimentkonsolidering, spridning av förorening, biologisk aktivitet, etc (1). T.ex. kan följande provtagningsmetoder tillämpas: sedimentfällor, sedimentkärnor, multistrålande ekolod (förkortat MBES), sedimentekolodning typ SBP (sub bottom profiling), och flödesmätare.

Om resultaten av efterkontrollsövervakningen visar att övertäckningen inte fungerar som förväntat, t.ex. p.g.a. erosionsproblem, bör reparationer eller korrigeringar göras.

Miljö- och hälsorisker

En viss grad av miljömässiga störningar eller skador uppkommer alltid under uppbyggnaden av en isolationsövertäckning och även en tid därefter, oavsett hur försiktig utföraren är.  Det krävs därför en platsspecifik bedömning för att avgöra om nyttan med en avsevärd långsiktig riskreducering, som övertäckning innebär, uppväger en kort tids miljömässig störning eller skada.

Sedimentåtgärder som innebär relativt stora ingrepp, som t.ex. isolationsövertäckning eller muddring och bortforsling betraktats ändå ofta som motiverade och nödvändiga. På platser där den drabbade vattenmiljön är mycket känslig, som t.ex. våtmarker, eller lekplatser för fisk kan dock åtgärder som innebär mindre påverkan vara att föredra. Exempel på sådana metoder är förstärkt övervakad naturlig självrening, AC-baserad tunnskiktsövertäckning och/eller övervakad naturlig självrening.

Genomförandet av projekt med isolationsövertäckning kräver arbete med tunga maskiner och tillhörande utrustning, samt personal för att hantera och transportera stora mängder material, ofta under dåliga väderförhållanden. I likhet med andra byggnadsprojekt under liknande förhållanden finns det risk för personskador. Riskerna kan minimeras genom att gängse arbetsrutiner och -regler följs.

Beträffande behov av skyddsutrustning och arbetsmiljöfrågor i samband med efterbehandling av förorenade områden hänvisas läsaren till Arbetsmiljöverkets rapport ” Marksanering – om hälsa och säkerhet vid arbete i förorenade områden (H359)" . Stockholm, Arbetsmiljöverket 2015 som tagits fram i samarbete med SGF (13).

Energi- och resursaspekter

Huvuddelen av energi- och resursförbrukningen sker under transporter och för etablering och avetablering av utrustning till platsen samt transport och utplacering av täckningsmaterial.

Övervakningsprogram med efterföljande miljökontroll bedöms stå för en relativt liten del av miljöpåverkan och styrs till stor del av hur långa transportsträckor som behövs för personal och prover.

Kostnadsaspekter

Det finns många moment som är förknippade med stora kostnader i isolationsövertäckningsprojekt. Huvuddelen av dessa kostnader styrs av tillstånd och tillståndsprocesser, design av åtgärd, utrustning (inkluderande etablering och avetablering), täckningsmaterial och transport, samt all arbetskraft (2).

Det finns några projekt, senast i Norge, där täckningsmaterial funnits tillgängliga till mycket låga kostnader, till exempel överskottsmaterial från tunnelbyggen. Trots att själva materialet varit billigt så bör hänsyn tas till att en stor del av kostnaderna för täckningsmaterialet påverkas av transporten till projektplatsen, och att materialet kan behöva sorteras och behandlas ytterligare innan det placeras ut under vattnet.

I relativa och kvantitativa termer så är de flesta referenser överens om att kostnaderna för in situ-isolationsövertäckning är mycket högre än de för övervakad naturlig nedbrytning men lägre än för muddring (2).

Kvantitativt kan kostnaden för konventionell isolationsövertäckning variera avsevärt. Från ungefär 15–500 SEK per kvadratmeter. Kostnadsuppgifterna kommer huvudsakligen från amerikanska projekt och det finns många anledningar till den stora variationen. I Norge anger referenser en typisk kostnad för konventionell isolationsövertäckning på 135 SEK per kvadratmeter. Med hänsyn till det så bedöms kostnadsspannet i Sverige kunna ligga mellan 135–500 kronor per kvadratmeter. (2)

För- och Nackdelar

För- och nackdelar med isolationsövertäckning, både konventionell och aktiv, jämfört med andra sedimentåtgärder, t. ex. (6), är bland annat:

Fördelar

  • Kan användas för hantering av en lång rad föroreningar i både löst, bunden och fri fas (organiska, metallorganiska och metallföreningar)
  • Kan tillämpas i olika vattenmiljöer, t.ex. sjöar, floder, hamnar, osv.
  • Lämplig även om det finns andra typer av avfall, t.ex. skrot, nedsänkt trä, etc.
  • Reducerar snabbt exponering och relaterade risker.
  • Få eller inga föroreningsrester, jämfört med muddring.
  • Under konstruktion påverkas miljön mindre än vid muddring.
  • Efter konstruktion stör den på sikt livsmiljön mindre än muddring.
  • Ger en ren och ibland unik livsmiljö för bottenlevande djur och växter.
  • Mindre komplicerad och snabbare att implementera än åtgärder som bygger på muddring.
  • Normalt lätt att bygga med vanligt förekommande utrustning.
  • Normalt totalt billigare än åtgärder som bygger på muddring.

Nackdelar

  • Merparten av föroreningarna finns kvar under täckningen en lång tid och bryts inte ner i någon större utsträckning.
  • Växt- och djurliv kan ha svårt att etablera sig i materialet av övertäckningen.
  • Olämplig om det finns många skyddsvärda arter.
  • Kan påverka de hydrologiska och ekologiska förutsättningarna på platsen negativt, särskilt om övertäckningen är förhållandevis tjock och/eller har relativt låg genomsläpplighet.
  • Om övertäckningen inte designas och/eller konstrueras på korrekt sätt (t.ex. genom att inte ha med ett tillräckligt erosionsskyddande lager) finns risk att täckningen skadas och att sedimenten exponeras.
  • Konventionell isolationsövertäckning är ofta inte tillräcklig vid betydande grundvattenuppvällning. I de fallen krävs vanligen aktiv isolationsövertäckning.
  • Kan vara oförenlig med en del användningsområden, t.ex. vid regelbunden farledsmuddring, eller där vattendjupet är grunt och ytterligare minskning av vattendjupet kan påverka båttrafiken. Går i vissa fall att åtgärda genom att kombinera muddring och täckning.
  • En tjock, och därmed tung, övertäckning på platser där arkeologiska fynd förekommer på havsbotten kan påverka dessa (7). Detta kan till viss del hanteras genom att använda en tunnare och lättare, aktiv isolationsövertäckning.
  • Efter övertäckning kan ofta restriktioner i användningen av vatten- och sedimentområdet krävas, t.ex. kan fiske, båttrafik och muddring behöva begränsas.
  • Kräver långsiktig övervakning och sannolikt även underhåll och reparation.

Referenser

Angående källor och referenser så är det mesta av information i denna metodbeskrivning direkt från referens (1). Där återfinns ett stort antal olika referenser, som för att förenkla denna beskrivning inte är inkluderade här. Ytterligare referenser är dock inkluderade nedan, där det bedömts nödvändigt.

(1) Jersak, J., G. Göransson, Y. Ohlsson, L. Larson, P. Flyhammar, och Lindh (Jersak et al.). 2016. Huvuddokument. In-situ övertäckning av förorenade sediment. Metodöversikt. SGI Publikation 30-1 (på Svenska). www.swedgeo.se.

(2) Jersak et al. In-situ capping of contaminated sediments. Sediment remediation technologies: A general overview. SGI Publication 30-3E (in English). www.swedgeo.se.

(3) Jersak et al. 2016. In-situ capping of contaminated sediments. Remediation sediment capping projects, worldwide: A preliminary overview. SGI Publication 30-4E (in English). swedgeo.se.

(4) Elander Miljöteknik AB, SAO Environmental Consulting AB, och Golder Associates AB. 2016. Projekt Fiberbankar i Norrland: Metoder för efterbehandling av fibersediment. En kunskapssammanställning med åtgärdsförslag för fem pilotområden. 2016-12-01. Available on the internet through: lansstyrelsen.se/Gavleborg/.

(5) Interstate Technology & Regulatory Council (ITRC). 2014. Contaminated Sediments Remediation, Remedy Selection for Contaminated Sediments. August 2014.

(6) United States Environmental Protection Agency (USEPA). 2005. Contaminated Sediment Remediation Guidance for Hazardous Waste Sites. Report nos. EPA-540-R-05-012 and OSWER 9355.0-85. December 2005.

(7) Stern, E. 2012. Plan Formulation and Remediation of Contaminated Sediments with Cultural Resources in Bergen Harbor, Norway – A Path Forward. An Independent Third-Party Evaluation. Prepared for Bergen Kommune. Battelle Research Institute. 28 September, 2012.

(8) Miljødirektoratet (Norge). 2016. Oppsummering av erfaring med tildekking av forurenset sjøbunn. Rapport M-502, 2016.

(9) Miljødirektoratet (Norge). 2015. Testprogram for tildekkingsmasser, Forurenset sjöbunn. Rapport M-411. Oppdatert pr. August 2017.

(10) 2017. How Superfund Cleans Up Sediment Sites. Available at https://www.epa.gov/superfund/how-superfund-cleans-sediment-sites. Last updated December, 2017.

(11) 2017. Contaminated Site Clean-Up Information (CLU-IN), Sediments remediation. Available at https://clu-in.org/contaminantfocus/default.focus/sec/Sediments/cat/Remediation/. Last updated November 2017.

(12) 2013. Use of amendments for in situ remediation at Superfund sediment sites. Office of Superfund Remediation and Technology Innovation. April 2013. 61 pages.

(13) Arbetsmiljöverket. 2015. Marksanering – om hälsa och säkerhet vid arbete i förorenade områden. Rapport H359. Stockholm 2015.