Förstärkt övervakad naturlig självrening - Fördjupning

Tillämpning

Förstärkt övervakad naturlig självrening, FÖNS, är en in situ-åtgärd för förorenade sediment. Metoden innebär att de förorenade sedimenten täcks med ett relativt tunt lager av konventionella material (exempelvis sand). Detta skiljer metoden från övervakad naturlig självrening (ÖNS), där översedimenteringen sker på naturlig väg. Den tunna övertäckningen som placeras ut hjälper till att förstärka eller påskynda naturlig kemisk, biologisk och särskilt fysisk återhämtning. I övrigt är metoden i de flesta avseenden identisk med övervakad naturlig självrening, ÖNS, även vad det gäller åtgärdsmål.

De föroreningar som bedöms vara bäst lämpade att hanteras med FÖNS är organiska ämnen som inte bioackumuleras och/eller som snabbt bryts ner och metaller som bildar stabila komplex i anaeroba sediment.Exempel på sådana ämnen är lågmolekylära PAH och zink- och kvicksilversulfider. FÖNS har även använts som åtgärd för att hantera en rad olika mer svårnedbrytbara och bioackumerande bundna organiska, metallorganiska och metalliska sedimentföroreningar, såsom PCB, PAH, DDT/DDEdioxiner, furanermetylkvicksilver, kvicksilver och andra tungmetallerFÖNS bedöms ej vara lämplig för att behandla fri fas av organiska föroreningar med begränsad vattenlöslighet (Non-aqueous phase liquids,NAPL) som olja eller kreosotolja (4).

Metoden brukar även kallas för konventionell tunnskiktsövertäckning och på engelska heter metoden Enhanced Monitored Natural Recovery, EMNR (1) (3). Metoden har också tidigare kallats "förstärkt naturlig återhämtning" (Enhanced Natural Recovery ENR) (2). I följande metodbeskrivning kommer termen förstärkt övervakad naturlig självrening (FÖNS) att användas.

Det bör noteras att med tunnskiktsövertäckning avses vanligtvis lager av sediment eller sand, även om definitionen av "tunn" kan variera kraftigt (se "Status och historik" i den fördjupade beskrivningen).  Det ska också förtydligas att FÖNS, skiljer sig avsevärt från AC-baserad tunnskiktsövertäckning.

Status och historik

Metoden förstärkt övervakad naturlig självrening verkar ha sitt ursprung i USA under den senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet som en del i sedimentsaneringsprojektet Eagle Harbor (2). Förhållandena var gynnsamma för ÖNS, men sedimenteringen, som krävs för att påskynda den naturliga återhämtningen, var nästan obefintlig. Projektet utvecklade då en ny in situ-metod för sedimenthantering som innebar att parallella rader eller högar av sediment (kallade windrows, strängar) lades ut tvärs över sjöbotten. Över tiden spreds det upplagda materialet över den förorenade sedimentytan med hjälp av naturliga erosionskrafter.

Förutom i tidigare nämnt fall är det svårt att spåra användningen av FÖNS som en formellt erkänd sedimentåtgärd, samt att få en någorlunda korrekt uppskattning av antalet projekt där metoden hittills använts över hela världen. Detta p.g.a. i huvudsak två faktorer: (a) dels har termen tunnskiktsövertäckning historiskt varierat i betydelse, och (b) dels har en del projekt som inte ursprungligen, eller uttryckligen, kallats konventionell tunnskikts- eller FÖNS-projekt blivit klassificerade som sådana i efterhand.

De tidigaste sedimentövertäckningarna, d.v.s konventionella isolationsövertäckningar i USA i början av 1980-talet, baserades på mycket försiktiga designkriterier och var ofta i storleksordningen en till tre meter tjocka (5) (6). Detta medförde att i princip alla övertäckningar som var betydligt mindre än, t.ex. en meter ofta kallades ”tunna”. Dessutom betraktades alla sedimentövertäckningar, nästan oavsett tjocklek, som tunnskiktsövertäckningar om de inte hade ett erosionsskyddande lager av förhållandevis stora stenar överst.

Numera är definitionen av en tunnskiktsövertäckning oftast baserad på biologi, vilket är mer relevant för metoden. En övertäckning klassas som tunn då tjockleken är i paritet med djupet på den biologiskt aktiva zonen. Den specifika lagertjockleken beror på önskad riskreducering samt vilket material som används i övertäckningen, d.v.s. konventionellt eller aktivt material. För att ge en uppfattning om vilken tjocklek det rör sig om kan nämnas att den biologiskt aktiva zonen kan vara under 5 cm, men är normalt mellan 5 och 15 cm (3).

Baserat på informationen i Merritt et al. (5) (7), har det fram till 2010 genomförts åtta projekt som kallats tunnskiktsövertäckning, d.v.s. FÖNS i hela världen (sju i USA och ett i Kanada). Tre av projekten hade en sediment- eller sandtjocklek mellan 10 och 30 cm. Fem av dem använde en sediment- eller sandtjocklek i storleksordningen 15 till 45 cm. Magar et al. (9) identifierar ytterligare två projekt som betecknas som FÖNS, men utan att nämna tjockleken.

Det är troligt att fler FÖNS-projekt har utförts internationellt sedan 2009–2010, men det totala antalet är fortfarande lågt jämfört med antalet projekt där konventionell eller aktiv  isolationsövertäckning har använts. Åtminstone i USA förefaller FÖNS vinna allt mer erkännande som en möjlig in situ- åtgärd, vilket märks genom att den inkluderas i nyare vägledningar (4) (8) och tekniska översikter, t.ex. (10), samt i fallstudier (5) (7).  FÖNS refereras även till på CLU-in, en hemsida som drivs av USAs Naturvårdsverk (13). Det pågår även, i skrivande stund (jan 2018), ett större FÖNS projekt i Norge (ca 1,2 km2), i Sandefjord där man täcker med 15 cm krossat material med kornstorlek 0–8 mm.

Trots FÖNS ökande användning internationellt har endast ett in situ- övertäckningsprojekt som kan betraktas som FÖNS utförts i Sverige. Detta var ett projekt i sjön Turingen i Södermanland där en tunnskiktsövertäckning bestående av konstgjort inert material genomfördes under 2001–2002 (6). Därutöver har fem andra projekt med isolationsövertäckningar (alla konventionella) genomförts i Sverige hittills (se isolationsövertäckning, "Status och historik"). 

Behandlingsprinciper

Eftersom FÖNS är så nära besläktad med ÖNS delar de samma åtgärdsprinciper och -mål. Båda metoderna bygger på att naturliga processer – fysikaliska, kemiska och biologiska – samverkar för att med tiden minska sedimentföroreningarnas biotillgänglighet och toxicitet för bottenlevande organismer.

Till skillnad från ÖNS behöver FÖNS "hjälp på traven" med avseende på fysikalisk återhämtning. Detta sker genom att ett tunt lager relativt inert (konventionellt) material läggs över de förorenade sedimenten för att så gott som omedelbart isolera sedimentföroreningarna från sedimentlevande organismer

Några ytterligare punkter bör tas upp gällande åtgärdsprinciper med FÖNS; särskilt hur dessa skiljer sig från åtgärdsprinciperna med AC-baserad tunnskiktsövertäckning.

Materialutläggning: De platsspecifika förhållanden som krävs för FÖNS och ÖNS är desamma, förutom när den naturliga sedimenteringen är för låg för ÖNS. Oftast är det i fall där sedimenteringshastigheten är mindre än ca 0,5 till 1 cm/år (4) (8).

Materialtyper: FÖNS innebär att konventionellt material läggs ut. Eftersom FÖNS "påskyndar" de naturliga processerna bakom ÖNS, används vanligen naturliga, ofta sandrika, material som är lika de relativt finkorniga material som skulle ha sedimenterat på platsen på längre sikt. Exempel på naturliga konventionella material inkluderar rena sediment, krossad sten, och natursand. Vägledning finns tillgänglig från Norge (14) som beskriver laboratorieförfaranden för identifiering av material som är lämpliga för användning som övertäckningsmaterial, baserat på deras fysiska, kemiska och andra inneboende egenskaper. Varken större stenar eller geotextiler, som används vid isolationsövertäckning, används vid FÖNS.

Lagertjocklek: Vid FÖNS ska tjockleken vara minst densamma som djupet på den aktuella biologiskt aktiva zonen för att ge tillräckligt skydd (11). Detta eftersom konventionella material inte aktivt binder och reducerar koncentrationen av föroreningar i den biotillgängliga porvattenfasen, och därmed måste materialtjockleken eliminera eller kraftigt minska organismers direktkontakt med sedimentbundna föroreningar. Som tidigare nämnts skiljer detta sig från AC-baserad tunnskiktsövertäckning där kolet aktivt binder och signifikant reducerar koncentrationen av föroreningar i porvattnet och en tunnare täckning kan därmed användas.

Föroreningstillförsel: Efter att FÖNS tillämpats kommer sannolikt nya sediment att deponeras över tid, om än relativt långsamt. Bioturberande bottenlevande organismer som redan etablerat sig i det utlagda lagret kommer att blanda de nya sedimenten med det underliggande rena täckningsmaterialet. Är de nya sedimenten förorenade i någon utsträckning kommer denna omblandning att späda ut koncentration av dem i den biologiskt aktiva zonen. Detta kommer att hålla den totala koncentrationen av sedimentföroreningar som bottenlevande organismer utsätts för på en lägre nivå jämfört med om denna utspädning inte ägde rum.

I figur 1 ges en schematisk jämförelse mellan FÖNS och AC-baserad tunnskiktsövertäckning som åtgärd vid hantering av förorenade sediment.

skiss caps EMNR AC1

Figur 1: Schematiska exempel på konventionella (t.v.) och aktiva (t.h.) tunnskiktsövertäckningar (ej skalenliga). Illustration av Joe Jersak och Peter Harms-Ringdahl.. 

Tekniskt utförande

Trots att FÖNS är så nära besläktad med ÖNSmed avseende på åtgärdsmål och -principer är alla FÖNS-projekt i praktiken övertäckningsprojekt vad gäller tekniskt utförande. Därmed gäller principerna för utförande av isolationsövertäckningar även FÖNS (se Isolationsövertäckning, "Tekniskt utförande").

Dock kan nämnas några ytterligare egenskaper som är specifika för FÖNS:

  • Tunnare övertäckningar är jämförelsevis lätta och därmed är geotekniska frågor som sedimentbärighet och släntstabilitet vanligtvis mindre problematiska vid utläggning. Även svaga sluttningar kan dock vara instabila och detta måste tas i beaktande innan de belastas, även när det gäller lättare tunnskiktsövertäckningar.
  • Att tunna övertäckningar läggs ut kontrollerat är lika viktigt som vid uppbyggnad av isolationsövertäckningar (se Isolationsövertäckningar, "Tekniskt utförande"). Faktum är att det kan vara ännu viktigare att tunna övertäckningar läggs ut kontrollerat eftersom det finns mindre utrymme för variation vad gäller övertäckningens tjocklek.

Vanliga behandlingskombinationer

Kombinationer av sedimentåtgärder blir allt vanligare runt om i världen. Åtgärdskombinationer är vanligen mest lämpliga och praktiskt genomförbara vid större projekt och/eller vid komplexa föroreningsförhållanden, d.v.s. platser med en varierande förorenings- och bottenförhållanden vilka behöver hanteras på olika sätt.

Åtgärdskombinationer kan antingen genomföras i följd, t.ex. att förorenade sediment först muddras från ett område och därefter placeras en isolationsövertäckning för att hantera de restföroreningar som finns kvar, eller parallellt, som t.ex. att åtgärda ett mycket förorenat och eroderande område i en flod genom muddring eller isolationsövertäckning och att samtidigt använda övervakad självrening (ÖNS), eller FÖNS i ett mindre förorenat område nedströms i samma flod. Genom att komplettera FÖNS med andra åtgärdsmetoder, som till exempel åtgärdar delar av ett förorenat område, eller minskar spridning från andra källor, så kan behandlingstiderna med FÖNS förkortas.

Se även ”Vanliga behandlingskombinationer” ÖNS, då likheten metoderna emellan gör att de går att kombinera med andra metoder på liknande sätt. 

Projekteringsaspekter

Gällande FÖNS skiljer man på information gällande föroreningar, fysikaliska, geotekniska, hydrologiska, hydrauliska, kemiska och biologiska förhållanden samt antropogen aktivitet (nuvarande och förväntad) som behövs för att välja  FÖNS som åtgärd, eller inte, och information som krävs för att projektera en FÖNS-åtgärd när den väl har valts.

Informationen som behöver samlas in och utvärderas under den initiala platsundersökningen för att avgöra om FÖNS kan användas som åtgärd, eller som ett delmoment i en åtgärdskombination, är densamma som för ÖNS (se ÖNS, "Projekteringsaspekter").

När FÖNS väl har valts kan mycket som gäller vid design av tjockare och mer robusta isolationsövertäckningar appliceras vid designen och därmed är mycket av informationen som behövs för att projektera en FÖNS-åtgärd samma som den som samlas in vid projektering av isolationsövertäckningar. Resultaten blir en sammanslagning av projekteringsaspekterna isolationsövertäckning och ÖNS:

Föroreningsegenskaper

  • Generella egenskaper, d.v.s. löst fas, fast fas och fri fas av vätskor som är svårlösta i vatten
  • Specifika föroreningsämnen och särskilda egenskaper
  • Sammanlagda koncentrationer i sedimenten, inklusive vertikal och horisontell utbredning
  • Föroreningens rörlighet
  • Koncentrationer i sedimentens porvatten
  • Sorption, transformation och/eller nedbrytningsförmåga
  • Identifiering och hantering av källor
  • Generell geokemi hos sediment och porvatten – organiskt kolinnehåll (TOC), pH-värden, redox, osv.

Fysikaliska, geotekniska och hydrologiska egenskaper

  • Sedimentens geotekniska egenskaper (kornstorleksfördelning, konsolideringsgrad, porositet och permeabilitet, skjuvhållfasthet o.s.v.)
  • Sedimentbäddens stabilitet, inklusive risken för skred i sluttningar
  • Vattendjup och undervattenstopografi (batymetri)
  • Hydrodynamik (eroderande krafter, flödeshastighet)
  • Grundvatten – ytvatten utbyte (grundvattenuppvällning)
  • Sedimentens konsolideringspotential
  • Utströmningspotential av grundvatten och eventuellt gastryck av sediment och naturgaser
  • Potential för signifikant gasbbildning p.g.a. hög TOC (t.ex. i fiberbankar)
  • landhöjning för området och risk för klimatpåverkan

Biologiska egenskaper

  • Sammansättning och bioturbationsförmåga hos bottenlevande organismer
  • Djupet på den biologiskt aktiva zonen i sedimenten.
  • Föroreningens spridningsvägar
  • Föroreningens biotillgänglighet och toxicitet
  • Föroreningens bioackumuleringsförmåga
  • Närvaro av känsliga och/eller hotade arter

Antropogen aktivitet

  • Infrastruktur (byggnader, pålverk och ledningar m.m.) i vatten och längs kusten
  • Sedimenterosion från fartygstrafik
  • Förekomst av avfallsmaterial (skrot, annat avfall)
  • Bad/friluftsliv, även pågående utsläpp som påverkar de nya sedimenten
  • Platsens tillgänglighet (gäller metodimplementering)

Behandlingsförutsättningar

Eftersom FÖNS har samma principer och mål som ÖNS är de platsspecifika förhållandena för båda metoderna nästan identiska (se ÖNS, "Behandlingsförutsättningar"), men med det viktiga tillägget att en låg sedimenteringshastighet gör att platsen kräver FÖNS.

Det bör noteras att FÖNS kan vara otillräcklig som metod om det förekommer grundvattenuppströmning genom de förorenade sedimenten. I en rapport (11) dras slutsatsen att en relativt tunn sandövertäckning kan minska bioackumuleringen av PAH men att det är begränsat till fall då föroreningar i löst fas rör sig genom diffusion snarare än genom advektion, som är fallet vid betydande grundvattenuppvällning, vilket är en mycket snabbare process. I sådana fall kan aktiva täckningsmaterial vara mer lämpliga, se AC- baserad tunnskiktsövertäckning och aktiv isolationsövertäckning.

De föroreningar som bedöms vara bäst lämpade att hanteras med FÖNS är organiska ämnen som inte bioackumuleras och/eller som snabbt bryts ner och metaller som bildar stabila komplex i anaeroba sediment. Exempel på sådana ämnen är kortare PAH och zink- och kvicksilversulfider. FÖNS har även använts som åtgärd för att hantera en rad olika mer svårnedbrytbara och bioackumerande bundna organiska, metallorganiska och metalliska sedimentföroreningar, såsom PCB, PAH, DDT/DDEdioxiner, furanermetylkvicksilver, kvicksilver och andra tungmetallerFÖNS bedöms ej vara lämplig för att behandla fri fas av organiska föroreningar med begränsad vattenlöslighet (Non-aqueous phase liquids,NAPL) som t.ex. olja eller kreosotolja (4).

Den landhöjning som huvudsakligen sker i norra Sverige bör också tas i beaktning vid val av efterbehandlingsåtgärd för förorenade sediment. Därtill kan effekter av klimatförändringarna även bidra till långsiktiga ändringar av förutsättningarna. Förväntade effekter av klimatförändringarna är bland annat högre havsnivåer, ändrade grundvattenförhållanden och fler extrema väderfenomen.  Resultaten av dessa förändringar är svåra att förutse men kan innebära ändrade förhållanden där den här typen av in situ-behandling inte längre är lämplig.

För lämpliga målsättningar med behandlingen, se kapitlet "Behandlingsprinciper" ovan.

Drift och uppföljning

Eftersom FÖNS på många sätt är en ”hybridåtgärd” kan en del, men inte all, information i kapitlet "Drift och uppföljning" för både ÖNSoch  isolationsövertäckning (inklusive information om övervakningsutrustning och tekniker). Åtgärdsspecifika aspekter på övervakning och uppföljning som också gäller för FÖNS inkluderar:

  • Behovet av ett övervakningsprogram för konstruktion av övertäckningen, inkluderande analyser av turbiditet och föroreningsinnehåll i vattenpelaren.
  • Behovet av långsiktig övervakning för att säkerställa att övertäckningen finns kvar.
  • Behovet av långsiktig effektövervakning. Liksom för ÖNS kan det krävas övervakning i årtionden, även om de flesta platser sannolikt inte behöver en så lång övervakning då den huvudsakliga anledningen att använda FÖNS är just att "påskynda" ÖNS.
  • Behovet av kontinuitet i övervakningsprogrammet, för att säkerställa att (och hur) de långsiktiga effekterna kontrolleras kontinuerligt.
  • Vid behov kan det även krävas restriktioner t.ex. för båtar, bryggor, dykning och bad

Miljö- och hälsorisker

Precis som för "Drift och uppföljning" är FÖNS en blandning av ÖNSoch  isolationsövertäckning vad gäller "Miljö- och hälsorisker". Det vill säga:

  • I likhet med isolationsövertäckning så orsakar FÖNS på kort sikt störningar och skador på miljön. Bland annat grumling och att bottenlevande organismer täcks med ett lager av nya sediment. Däremot är dessa skador och störningar oftast mindre omfattande eftersom övertäckningen är tunnare. FÖNS kan väljas istället för  isolationsövertäckning när det är risk för skador på miljön vid anläggning av en tjockare isolationstäckning.
  • Liksom i fallet med  isolationsövertäckning kräver arbetet med tunnskiktsprojekt tunga maskiner och tillhörande utrustning, samt personal för att hantera och transportera stora mängder material. Därmed föreligger en definitiv risk för personskador vid utförandet av FÖNS.
  • I likhet med ÖNS finns det risker relaterade till användning av utrustning och verktyg i båtar under arbetet med övervakning av platsen, men dessa risker är avsevärt mindre än de som är associerade med konstruktion av tunnskiktsövertäckningen.

Beträffande behov av skyddsutrustning och arbetsmiljöfrågor i samband med efterbehandling av förorenade områden hänvisas läsaren till Arbetsmiljöverkets rapport ” Marksanering – om hälsa och säkerhet vid arbete i förorenade områden (H359)”. Stockholm, Arbetsmiljöverket 2015, som tagits fram i samarbete med SGF (12).

Energi- och resursaspekter

Vid förstärkt naturlig självrening förbrukas huvuddelen av energi och resurser under följande faser i projektet: När utrustning först flyttas till och från platsen, vid leverans av övertäckningsmaterial och under utplacering av materialet.

Dessutom förbrukar FÖNS energi och resurser under övervakningsfasen. Hur mycket som förbrukas bestäms dels av hur långt, på vilket sätt och hur ofta personal behöver resa till och från platsen och dels på transporten av prover till laboratoriet.

Till en början går det naturligtvis åt mycket energi och resurser vid utläggningen av material, men detta är en engångspost och när projektet väl avslutats kan energi- och resursåtgången för övervakningen visa sig ha varit mer omfattande än åtgången vid den initiala utplaceringen.

Kostnadsaspekter

För de relativt få FÖNS-projekt som hittills genomförts är det inte lätt att få uppgifter om kostnader. Vissa uppgifter finns att dock tillgå för projektbaserade på ÖNS och isolationsövertäckning, vilket i alla fall ger en fingervisning om kostnaderna associerade med FÖNS.

Som nämndes i kapitlet "Kostnadsaspekter" i  isolationsövertäckning är de totala kostnaderna för konventionell isolationsövertäckning, avsevärt högre än för ÖNS, men lägre än för bortforsling genom muddring (1).

Eftersom FÖNS-projekt i praktiken blir övertäckningsprojekt bör kostnaden vara i samma storleksordning som för isolationsövertäckning, men då övertäckningen hos FÖNS är tunnare och saknar det erosionsskyddande lagret bör kostnaden hamna i den lägre delen av spannet.

Den faktiska kostnaden för in situ-övertäckning kan variera kraftigt, från runt 135 till 500 SEK/m2 (1). Kostnaden för anläggningsdelen av FÖNS bör även här ligga i den lägre delen av spannet. Kostnaderna för övervakning tillkommer därutöver och ackumuleras över tid, särskilt för större områden. Enligt data från litteratur är den årliga kostnaden för övervakning vid ÖNS normalt <2 SEK/m2/år (se ÖNS, "Kostnadsaspekter").

För- och nackdelar

Som tidigare nämnts är FÖNS på många sätt en blandning av ÖNS och isolationsövertäckning. Därmed kan man dra slutsatsen att metodens för- och nackdelar relativt andra sedimentåtgärder ligger någonstans mellan de som listas för ÖNS och isolationsövertäckning (se "För- och nackdelar" för respektive metods).

Även om detta i princip är ett korrekt antagande främjar det inte förståelsen för de faktiska för- och nackdelarna med FÖNS.

Å ena sidan kan FÖNS ses som en åtgärd som minimerar nackdelarna med ÖNS och isolationsövertäckning. En nackdel med ÖNSär, till exempel, att det kan ta mycket lång tid att reducera risker och exponering till acceptabla nivåer. FÖNS ger däremot snabbt minskad risk och exponering genom att mycket snabbt minska organismers exponering för sedimentföroreningar avsevärt. För isolationsövertäckning är en nackdel att det går åt mycket material vilket ofta ger fler transporter och mer arbete. Dessutom kan användning av en tjock och tung övertäckning öka risken för skred och skada arkeologiska fynd på havsbotten. FÖNS ger här fördelen att den använder mindre material och att den tunnare och lättare övertäckningen avsevärt minskar skredrisker och även risken för skador på arkeologiska fynd.

Å andra sidan kan FÖNS ses som en åtgärd som minskar fördelarna med ÖNSoch isolationsövertäckning. En av fördelarna med ÖNS är att metoden är den minst invasiva och störande åtgärden för livsmiljön på botten och i vattnet, medan FÖNS istället innebär en stor störning och förändring av livsmiljön, om än inte i lika stor utsträckning som isolationsövertäckning. En fördel med isolationsövertäckning är att den kan användas för att hantera en lång rad föroreningar, och föroreningssituationer (se ”Tillämpning” och ”Behandlingsprinciper” för isolationsövertäckning), där FÖNS är jämförelsevis något mer begränsad i vilka typer av föroreningar som metoden kan åtgärda, till exempel bedöms FÖNS ej som lämpar för fri fas av organiska föroreningar med begränsad vattenlöslighet (Non-aqueous phase liquids,NAPL) som t.ex. olja eller kreosotolja.

Referenser

(1)  Jersak, J., G. Göransson, Y. Ohlsson, L. Larson, P. Flyhammar, och P. Lindh (Jersak et al.). 2016. Sediment remediation technologies: A general overview. SGI Publikation 30-3E (på Engelska). www.swedgeo.se

(2)  Patmont, C. 2017. Environmental consultant with Anchor QEA, USA. Personal communication, November 2017.

(3)  Jersak, J., G. Göransson, Y. Ohlsson, L. Larson, P. Flyhammar, och P. Lindh (Jersak et al.). 2016. Huvuddokument. In-situ övertäckning av förorenade sediment. Metodöversikt. SGI Publikation 30-1 (på Svenska). www.swedgeo.se.

(4)  Interstate Technology & Regulatory Council (ITRC). 2014. Contaminated Sediments Remediation, Remedy Selection for Contaminated Sediments. August 2014.

(5)  Merritt, K. J. Conder, V. Magar, V. Kirtay and B. Chadwick. 2009. Enhanced Monitored Natural Recovery (EMNR) Case Studies Review. SPAWAR Technical Report 1983. May 2009.

(6) Jersak et al. 2016. In-situ capping of contaminated sediments. Remediation sediment capping projects, worldwide: A preliminary overview. SGI Publication 30-4E (in English). www.swedgeo.se.

(7) Merritt, K. J. Conder, V. Kirtay, B. Chadwick and V. Magar. 2010. A review of thin-layer placement applications to enhance natural recovery of contaminated sediment. Integr Environ Assess Manag, vol. 6, no. 4, pp. 749-760.

(8) Schroeder, P. 2016. Technical Guidelines for In Situ Sediment Remediation. Presentation to the Federal Remediation Technologies Roundtable (FRTR), USA (Reston, VA), 11 May, 2016.

(9) Magar, V., Chadwick, B., T. Bridges, P. Fuchsman, J. Conder, T. Dekker, J. Steevens, K. Gustavson and M. Mills. 2009. Technical Guide – Monitored Natural Recovery at Contaminated Sediment Sites. ESTCP Project ER-0622. May 2009.

(10) Fuchsman, P., K. Searcy Bell, K. Merritt, J. Conder, D. Chadwick, T. Bridges, and V. Magar. 2014. Chapter 9. Monitored Natural Recovery. In: Processes, Assessment and Remediation of Contaminated Sediments. D. Reible (Editor). SERDP and ESTCP Remediation Technology Monograph Series, C. Ward (Series Editor). Published by Springer.

(11) Lampert, D., W. Sarchet and D. Reible. 2011. Assessing the Effectiveness of Thin-Layer Sand Caps for Contaminated Sediment Management through Passive Sampling. Environ. Sci. Technol. Vol. 45, pp. 8437-8443.

(12) Arbetsmiljöverket. 2015. Marksanering – om hälsa och säkerhet vid arbete i förorenade områden. Rapport H359. Stockholm 2015.

(13) USEPA. 2017. Contaminated Site Clean-Up Information (CLU-IN), Sediments remediation. Available at https://clu-in.org/contaminantfocus/default.focus/sec/Sediments/cat/Remediation/. Last updated November 2017.

(14) Miljødirektoratet (Norge). 2015. Testprogram for tildekkingsmasser, Forurenset sjöbunn. Rapport M-411. Oppdatert pr. August 2017.